Inkas ursprung, varifrån kommer de egentligen? Hur kunde de skaffa sig ett så stort imperium på så kort tid? Hur såg deras vardag ut? Vilken eller vilka gudar hade de? Offrade de barn till gudarna och i så fall varför? Konsten?

Det är några frågor som jag tänker försöka finna svar på. Material finns det gott om. Frågan är bara vilken källa som verkar mest trolig. Det här blir alltså min tolkning.

Inkafolket skapade det förcolumbiska Amerikas största imperium. Territoriet hade en yta på 950 000 km², ungefär som Frankrike, Holland, Belgien, Luxemburg, Schweiz och Italien tillsammans. Imperiet sträckte sig 4 000 km längs Cordillärernas axel, från Ancasmayodalen till Mauledalen. I väst gränsade det till Stilla havet och i öst hade en befästningslinje anlagts till skydd mot de vilda och rovgiriga skogsstammarna i Amazonas.

Det antas ofta att inkaväldets framväxt och styrka hade sin grund i militära erövringar. Nyligen genomförda undersökningar antyder att krigsmakten bara var en bland många faktorer. Det finns ingen komplett och tillförlitlig historisk information, därför är det spekulativt ifråga om tillväxten. Däremot finns det några ledtrådar som gör att man kan pussla ihop en bild av ett rike som var mycket olikt dagens nationalstater.

En ledtråd är rikets traditionella namn, Tawantinsuyu, som betyder "de fyra delarna tillsammans", som då pekar på en kombination av olika distrikt, snarare än en nationalstat grundad på en enda identitet och tradition. Det påminner mer om vår bild av ett löst imperium, där varje distrikt hade betydande självständighet och där upprorshot utgjorde en ständig källa till oro för härskarna.

En annan ledtråd är fynden som antyder att huvuddelen av expansionen ägde rum under några få årtionden. Den militära styrkan var utan tvekan en faktor, i synnerhet den sista delen av expansionen.

Det var inte första gången en mäktig och välorganiserad stat i Anderna spred sig hastigt, härskade och blomstrade i något mer än ett århundrade, för att sedan mycket snabbt försvinna.

Hur många som levde inom imperiets gränser vet man inte med säkerhet. Det rörde sig knappast om mer än ett tiotal miljoner vid européernas ankomst. Befolkningen var uppdelade på ett hundratal olika etniska grupper. Alla med sin egen kultur och eget språk.

Inkariket var ett starkt hierarkiskt rike. En liten klick styrande kunde berika sig på bönder och hantverkare. Makten lovsjöngs och förskönades, och samtidigt underströks kopplingen mellan makten och gudar och övernaturliga krafter. Det gav härskarna något av en gudomlig makt.

Överst stod alltså härskaren själv. Därunder stod härskarens släktklan, hans ayllu. Varje inkahärskare efterlämnade genom sitt harem av hustrur en ansenlig aylla som dyrkade hans mumifierade kropp. Att ha många hustrur var ett mått på prestige. Tronen ärvdes av en lämplig son genom coya. Alla innevånare tillhörde en ayllu, som styrdes av en hövding, curaca. Ayllus var i sin tur organiserade i större sammanslutningar.,

Ett hushåll bestod av en kärnfamilj med ogifta barn. Kvinnan var ansvarig för hushållet. Mannen skötte jordbruket och utförde visst hantverk, som framställning av lergods och även vävning. Det var monogama äktenskap som gällde. Polygam föreningen fick endast förekomma hos män med lite högre status. Äktenskapet blev offentligt, efter det att det unga paret hade levt under en mer eller mindre lång period av äktenskaplig samlevnad. Föräldrarna till det unga paret övervakade strikt och på så vis skulle det visa sig om de verkligen passade ihop. När äktenskapet blev godkänt blev de fullvärdiga medlemmar av sin ayllu, och äktenskapet kunde inte upplösas utan allvarliga skäl.

Odlingsbara marker delades upp mellan familjerna. Familjerna hjälpte varandra vid sådd och skörd. Detta ömsesidiga bistånd hette ayni. Den som fick ayni blev återbetalningsskyldig med exakt samma mängd arbete. Däremot fick änkor, sjuka och gamlingar gratis hjälp av de arbetsföra männen i ayllun. Alla hjälptes åt att bygga hus åt nygifta. När man tillhörde en ayllu hade man alltså vissa förpliktelser, men man kunde kräva hjälp av kollektivet.

Cuzco var Inkafolkets huvudstad. De flesta av innevånarna tillhörde den härskande inkaeliten. Direkt under inkahärskaren fanns apo som styrde över "Fyrdelsriket". Därunder kom ett antal provinsgruvenörer. Där fanns även olika grupper av statliga tjänstemän, och grupper av hantverkare. De senare tillverkade lyxvaror till staten och dess elit. Andra var medlemmar i grupper som uppenbarligen hade bott i regionen innan inkafolket flyttade dit. Där fanns även medlemmar i adelsfamiljer från olika provinser. Dessa människor hade förts till huvudstaden för att lära sig inkafolkets seder. En viktig anledning att föra dem Cuzco kan också ha varit att garantera att de inte uppmuntrade till uppror i sina hemprovinser.

Den så kallade mitman byggde på att staten flyttade folk från en region till en annan. Då kunde man utnyttja resurser i zoner som var belägna ett stycke ifrån den egna boplatsen. En del kunde flyttas i mitma av säkerhetsskäl. Vänligt sinnade kunde förflyttades för att hålla uppsikt över opålitliga människor, och upproriska grupper kunde delas upp och förflyttas till olika områden. Andra mitma-grupper förverkligade statens ekonomiska mål. Majsodlare t.ex. kunde skickas till nya terrasserade och konstbevattnade marker. Herdar kunde på liknande sätt skickas till gräsmarker där staten började föda upp hjordar av ullbärande djur för att öka tygproduktionen.

Inkomsterna baserades på vad det arbete undersåtarna urförde. Mark delades in i flera kategorier. De lokala samhällenas landområde försörjde en stor majoritet av befolk-ningen. Områden knutna till religionen producerade varor förknippade med kulten. Den statliga marken försörjde inkahärskarna, krigsmakten och den stora arbetsstyrka som arbetade i statens tjänst.

Mita utgjordes av den arbetskraft riket erhöll. Det var arbetsföra manliga familje-överhuvuden som växelvis arbetade för staten. De brukade statens åkrar och genomförde byggnadsprojekt. Krigsmakten var huvudsakligen bemannad av soldater med alternerande tjänstgöring.

Mamacona arbetade heltid åt staten. Det var ogifta och utvalda av staten. De var många till antalet. Deras huvudsakliga uppgifter var knutna till soldyrkan och andra religiösa yttringar. Det finns källor som säger att de även var spinnerskor, väverskor och tillverkade chicha. Mamaconans ekonomiska roll var alltså lika betydelsefull som deras religiösa ställning. Ibland kunde en inkahärskare skänka bort en mamacona som fru till någon lokal ledare i syfte att ingå eller stärka allianser, men det är inte känt hur vanlig denna sed var.

Yanacona var liksom mamacona i permanent statlig tjänst. Till skillnad från mamacona var de ofta gifta. De kunde ibland vara i tjänst hos lokala ledare, men deras huvudsakliga uppgift var att vakta de kungliga hjordarna. Dessa tillhörde då en mitmagrupp som staten ofta kunde flytta hundratals kilometer, och hade en betydande roll i såväl den politiska som ekonomiska utvecklingen i nya inlemmade områden.

Den materiella kulturen byggde på tvåtusenåriga andiska traditioner. Bostadshusen byggdes ofta av lera eller natursten, taken bestod av ichu-gräs och påminde mycket om dagens halmtak. Husen var kvadratiska eller rektangulära, oftast med särskilda öppningar i taket som släppte in frisk luft. Nära släktingar bodde tillsammans. När man senare byggde städer i dalgångarna nära kusten, delades de av i mindre enheter så att folk ändå bodde som i en by. De döda begravde man i den torra marken bakom fälten och husen.

Förrådsbyggnaderna låg utspridda i stora delar av riket, speciellt i de områden där de klimatologiska, sociala eller ekonomiska förhållandena hade betydelse. Det framgår av historikern Pedro Cieza de Leon: "... längs den mer än 6 000 kilometer långa kust-sträcka de härskade över hade de sina representanter och guvernörer samt många härbärgen och stora förrådsbyggnader fyllda med alla de nödvändiga varorna...När härskaren inkvarterades i sina boningar, och hans soldater fölades i garnison där, fanns allting till hands, från de mest nödvändiga ting till de mest obetydliga".

Man odlade på smala jordbruksterrasser, omsorgsfullt uppbyggda av sten, och be-vattningskanalerna kunde vara milslånga. Med hjälp av fotplog och hacka odlade man mer än 40 olika grödor, som majs och potatis.

Det finns inte tillräckligt med information för att beskriva levnadsstandarden hos vanligt folk. Däremot var den totala rikedomen ett mått på ekonomisk framgång. Riket måste ha haft miljontals skäppor av varor i sina magasin, enligt vad som har kommit fram i arkeologiska utgrävningar. Det måste ha förvissat statens arbetare om att de utlovade festligheterna skulle bli av oavsett årstid och väderförhållanden. Ansvaret för den dagliga lokala försörjningen överlämnade staten till den lokala samhället. Detta hindrade inte staten att trappa upp sin generositet, och kanske också sitt bruk av arbetskraft, under svåra tider.

Andernas stora ekologiska mångfald och den nästan lika månskiftande tillgången på mänskliga arbetsresurser, var förutsättningen för inkaekonomin. Dessa faktorer hade gått i arv från tidigare andiska kulturer. I tusentals år hade de säkerhetsställt långsiktig tillväxt i miljöer som ofta tycktes ogästvänliga.

Inkarikets vägnät var väl utvecklat. Man har kunnat kartlägga omkring 23 000 kilometer av vägnätet. Troligtvis var det dubbelt så långt. Vägnätet var avgörande för tillväxten och förvaltningen i riket. En lång rad administrativa centra var belägna längs vägnätet, som tjänade som en länk mellan landsbygden och huvudstaden Cuzco. Vägarna gjorde att krigsmakten snabbt kunde flyttas dit där det var oroligheter. Ett annat inslag var ett system av stafettbudbärare. Budbärarna väntade på stationer som uppförts med jämna mellanrum längs de större vägarna och kunde vidarebefordra meddelanden från Cuzco till rikets mest avlägsna delar. Även statens alldagliga men viktiga arbete förenklades med hjälp av vägnätet.

Kläder var inte bara till för att värma. Inte heller var byggnaderna till för att enbart ge skydd eller keramiken och metallkärlen för att rymma mat och dryck. Klädseln uttryckte social identitet. Tunikor visade ägarens status, huvudbonaden var en viktig etnicitets-markör. Även bälten och remmar var förknippade med gruppidentitet. Inkahärskarna skänkte ofta bort tyger till de folk som inlemmades i deras imperium. Dessa gåvor var inte bara en heder för mottagarna utan skulle omvandla deras sociala och politiska identitet i den riktning staten önskade. De mönster vi betraktar som dekoration, även på konst, var fyllda av betydelse.

Det är förvånande, med tanke på de stora framgångarna inom förvaltning och teknologi, att de aldrig utvecklade någon form av symboler som återger talat språk. Däremot använde de sig av avancerade koder, invävda i klädesplagg, vilka angav identitet och sociala relationer. De hade ett system med knutar på snören som angav siffror och eventuellt även andra typer av information. Inom det nödvändiga byrå-kratiska registreringssystemet fanns den s k quipu. Den försågs med särskilda typer av knutar och knutgrupper för att ange antal, och knutgruppernas placering angav siffrans position i ett decimalt beteckningssystem. Underordnade och sammanfattande snören gjorde det möjligt att ange komplicerad numerisk information, och den ordning i vilken grupperna av siffersnören registrerades var sannolikt knuten till olika hierarkier och kategorier av information. Den kunde även rullad ihop, förvaras och transporteras från plats till plats.

Trosföreställningar och ceremonier underströk inkahärskarens gudomliga makt och utgjorde även rikets politiska och ekonomiska struktur. Landets öden, inte minst den årliga skörden, hängde på härskarens förmåga att med böner och offer upprätthålla goda relationer till gudarna. Härskaren var Solens Son, Intip churin. Han var länken mellan livet på jorden och det stora okända. Översteprästerna stod direkt under härskaren.

De religiösa ritualerna var viktiga. I Cuzco fanns en central sektor med palats, tempel och offentliga byggnader. Under vissa perioder i den rituella kalendern kom folk till staden för att delta i viktiga ceremonier. Även speciella platser som Sacsahuanmán, som är beläget på en kulle ovanför Cuzco, vittnar om religiösa ritualer. Där fanns även ett soltempel och förrådsutrymmen. Det finns många platser runt om i imperiet som vittnar om att ha haft en religiös och ceremoniell funktion.

Efter de senaste arkeologiska fynden, har det visat sig att bergstopparna i Anderna hade stor betydelse. Andernas gudomliga karaktär går igen i inkans kultur. Det kan man se bland annat i arkitekturen där fönstren alltid vetter mot den närmaste bergs-toppen och där byggstenarna ofta valdes ut så att de liknade ett berg. Inkafolket lindade även in sina huvuden i strama band för att få formen som den högsta bergs-toppen i området. Hela deras religion är uppbyggd kring solguden Inti, som var den högste guden, och bergen befinner sig närmast solen, så de måste vara gudarnas boning.

Gudarna kunde dräpa människor med hjälp av laviner, jordskred, blixtar och snö-stormar eller välsigna dem med livgivande regn. För folk som är beroende av molnens regn för att kunna odla sin gröda, är det naturligt att tillbedja bergen som gudar. Man kunde få regn om gudarna var nöjda. Om de inte var nöjda kunde de straffa människan med att ge hagel eller torka så att skördarna ödelades. Inkafolket gav en mängd offer-gåvor till berget för att blidka gudarna.

Lamor och andra djur offrades nästan dagligen. Då människooffer var betydligt mer sällsynta, så var endast det bästa gott nog när de väl ägde rum. Den dyrbaraste gåvan de kunde ge, var en av sina egna. Barn och då särskilt orörda jungfrur var de mest värdefulla offren. Barnen var tvungna att vara perfekta och vackra. För barnet och dennes familj, var det en stor ära att offras. Barnet blev ju "gudomlig" och fick leva bland gudarna.

Forskarna har hittills varit i stort sett ovetande om de ritualer som var förbundna med offerceremonierna. Det senaste fyndet "Juanita" och hennes tre följeslagare har gett forskarna en guldgruva av ny information om ceremonierna. Barnen hittades i sina ursprungliga gravkammare, som inte hade blivit tömda på sitt innehåll av grav-plundrare, vilket annars är väldigt vanligt. Offergåvorna bestod av lerkärl, kokablad och säckar med korn. Forskarna har även funnit små människoliknade figurer i guld, silver eller färggranna spondylus-snäckor som betraktades som värdefulla ädelstenar på Perus högland.

Utgrävningarna visar att de tidigare teorierna om att människooffren bara skulle ha utförts och bevittnats av en eller några få präster stämmer inte. På vägen upp till toppen till Ampato där Juanita hittades, har man hittat ett över hundra kvadratmeter stort område där enorma mängder gräs fanns utspridda i isen. Efterlämningar av stora mängder lerskärvor, träbitar, läder och till och med en sandal av ull, visar att inka kan ha använt platsen som ett övernattningsställe för ett större följe. Prästerna och deras följeslagare har sovit i stora tält av ull och gräs har fått tjänat som isolering.

På toppen har man sedan byggt en ceremoniell plattform bestående av ett stort valv med lutande stenmurar och en gravkammare i mitten. Gravkammaren har förblivit intakt, men själva plattformen förstördes i ett jordskred en septemberdag 1995 efter ett vulkanutbrott. Det var den varma lavan som smälte isen och avtäckte den lilla flickans grav. Forskarna tror nu att det var ett vulkanutbrott för 500 år sedan, vars lava ödelade grödorna och förgiftat vattentäkterna, som orsakade Juanitas död. Det bekräftar då teorin om att man offrade människor vid speciella tillfällen som direkt efter en jord-bävning, en epidemi, en kejsares död eller som i det här faller ett vulkanutbrott.

Eftersom Juanita har varit djupfryst, har hennes hud, inre organ, hår, blod och till och med maginnehållet bevarats till eftervärlden. Forskarna har nu för första gången möjlighet att undersöka en människa från inkatiden som om hon levat idag. Därmed också en unik inblick i både vardagsliv och religion hos inkafolket när dess rike stod på sin höjd.

Den bästa beskrivningen som arkeologerna hittills haft om ceremonierna, är om den 10-åriga Tanta Carhua. Hon ska ha varit obeskrivligt vacker och kom från en mäktig familj. Präster och traktens mäktigaste familjer följde henne under stora festligheter till kejsarens palats i Cuzco, där hon välsignades av inkarikets högste ledare. Sedan tog prästerna med henne upp till en närbelägen bergstopp där ceremonin ägde rum. Hon drack stora mängder chicha som berusade henne, så att hon inte kände kölden eller dödsångesten. Därefter murades hon in i sin grav levande. När hon hade dött, öppnades graven och den lilla flickan sveptes in i ceremoniella kläder och lades tillbaka i graven i fosterställning tillsammans med offergåvorna.

När man nu har undersökt Juanita med tredimensionella röntgenbilder, avslöjas att hon var 14 år gammal när hon dog. Bilderna visar också att hon dog av ett våldsamt klubb-slag mot högra tinningen. Slaget orsakade en kraftig blodutgjutning och flyttade hela hjärnan åt sidan. Det var nog meningen att barnen skulle dö en "naturlig död". Klubb-slaget skulle nog tjäna till att göra barnen medvetslösa så att de inte skulle lida så mycket i väntan på sin död. Det var viktigt att barnen var perfekta, så troligtvis place-rades ett mjukt föremål mellan klubban och huvudet för att mildra slaget. Men med Juanita blev slaget för hårt.

Allra ytterst bar Juanita en kappa som hölls på plats av ett vackert vävt bälte. Därunder hade hon en Iliclla. Slutligen hade hon en acsu och små sandaler. Tyget hölls på plats med tre konstfärdigt utformade nålar av silver. Kläderna vittnar om att hon kom från en mäktig familj. En del av tyget var för stort, så arkeologerna tror att inkafolket menade att flickan skulle leva vidare i nästa värld. Kronan på verket var den imponerande huvudprydnaden av papegojfjädrar. En liten docka av guld bär samma utsmyckning. Dockan har också identiska kläder som Juanita. Kanske föreställde dockan en gud, eftersom inkas menade att flickan som offrades, också skulle bli till en gudom. Därför skulle dockan och flickan ha likadana kläder.

En lång tunika med öppningar för armar och hals.

Guvernörer

I det andiska quehanspråkets beteckning för social samhörighet, ofta tolkad som en viss individs familj eller släkt, men även som en större, avgränsad gruppering som kvarter, by, distrikt eller t.o.m. nation. Rekryteringen till dessa grupper kan bygga på t.ex. kognatisk härstamning, arv av åkermark och det nygifta parets val av bosättning.

Ett majsöl, som dracks i stora mängder vid ceremoniella högtider.

Primärhustru.

En fyrkantig sjal.

Lokal gudom.

"Solens jungfrur". Kvinnor som valdes ut att tjäna staten. Hade bl.a. en religiös roll.

Skatt i form av arbete.

Ett quechauord som betecknar en grupp människor som flyttas från en plats till en annan, ofta över stora avstånd.

Män i permanent statlig tjänst.

Käll- och litteraturförteckning